hundlif

Jag måste dela med mig av hur allt varit och hur det fortfarande känns, tror det kan vara nyttigt att läsa. För att ha hund är allt annat än en dans på rosor, i alla fall när det bestämmer sig för att gå snett. Att se sin hund bli sämre, magra och må dåligt - det önskar jag inte någon människa.

Man försöker ju behandla själv först, får rådgivning via telefon av veterinärer, men går det inte så får man ju åka in. Så är det.

I början var jag inte så jätteorolig, lite var jag såklart. Men då visste jag ju inte, för att hon kräktes kunde ju bero på massor av saker. Men när man ser att det blir sämre och sämre... Bröt ihop en dag när hon hade kräkts hela 4-5ggr, det var nu på slutet då när vi tog in henne. Innan var det oftast 1ggr/dag. Mådde så j*vulskt dåligt av att se henne så. Jag var rädd att allt kunde bero på kortisonen, för utan den mår Freja inte så bra. (hon kliar sig) Jag fick förbereda mig mentalt på att skulle det vara något liknande, eller något annat hemskt, så finns det inget att göra. Hon blir 10år gammal i Augusti, men bara tanken på att leva utan henne skrämmer vettet ur mig. Jag vet så väl att den dagen är nära, för så är det när de är i den här åldern. Man ska vara glad över att få se sin hund fylla 9år.

-

Höll så mycket inom mig, gråter inte gärna inför andra. Man kan tro att jag mår bra, att jag klarar det. Men jag är förstörd. Några gånger sprack det och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Ett liv utan henne finns inte i mina ögon. Jag skulle känna mig så tom, ensam. Freja är mitt hjärta, min klippa och min absolut bästa vän. Hon som jag tillbringat den större delen av mitt liv med. Tanken på att vara hundlös, inte ha någon att sköta om, se allt som det bara stod "Freja" på. En boll, ett ben, en bädd och lite hårstrån. Allt det där som är hennes.

Jag tror att det kan vara nyttigt för andra att läsa detta faktiskt, även om det gör ont för mig att bara skriva det nu. Jag trodde det kunde vara slutet och den känslan går faktiskt inte att till fullo beskriva. Jag var utmattad av att gå upp och ge henne små portioner fisk på natten(det enda hon åt), var sjukt stressad och hjärnan gick ständigt på högvarv. Jag ville själv inte äta, fick knappt i mig något. Det tog stopp.

-

Jag tänkte att man är så idiotiskt dum. Man går och trånar efter saker, drömmer och önskar. Men när man utsätts för sånna här situationer, då finns det bara en sak som är viktig. En enda. Då är alla saker och grejer totalt oviktiga. Varför gör vi såhär? Varför är vi så hungriga hela tiden? Vi vill ha mer, så är vi människor. Vi funkar så helt enkelt. Men varför? Jag tror att vi många gånger behöver lära oss den hårda vägen, för när man väl är påväg/tror sig förlora en bekant, familjemedlem eller liknande... DÅ inser man vad man håller på med.

Jag vill bara att ni tänker tanken, tänk att den ni älskar mest kanske inte skulle finnas vid din sida. Det är då man inser hur mycket den personen/djuret betyder för en egentligen. Och man ska vara så lycklig över att ha den i sitt liv. Ta tillvara på tiden med era nära och kära. De som verkligen betyder och är viktiga i ditt liv.

Nu menar jag inte att man inte ska få drömma och ha mål. Men man ska alltid komma ihåg det man har och inte stirra sig blind på saker.