hundlif

Det har snart gått ett helt år. Ett helt fruktansvärt långt år utan min flicka. Går fortfarande inte att förstå att det är sant. Och ibland blir man fortfarande sådär jätteglad när man kommer hem och skyndar till dörren, för att minnas allt igen. Inga tassar som skyndar fram, ingen som skäller och ingen som glatt kommer med viftande svans, eller viftande kropp heller för den delen. 

 

Jag ÄR lycklig, tack vare helt underbara personer som jag inte kan tacka nog. Som fått mig att se framåt trots att det faktiskt, känts som att allt var sönder och aldrig skulle bli bra igen. Så mycket som hänt det här året när jag tänker tillbaka. Och det går bra, jag gråter inte varje dag. Kan prata om henne, tänka på henne utan att hjärtat går i bitar. Men ibland, som idag. När man har "Your Guardian Angel" i hörlurarna och kommer in på en mapp bilder med henne. Då brister det, fortfarande. De där ögonen som jag så väl minns, de varmt kanelfärgade snälla och glansiga ögonen. Ögonen det lyste bus i. Det kommer som ett knytnävslag i magen och alla minnen sköljer över en, ännu en gång.

Det gör ont, och jag är inte hel. Kanske kommer jag aldrig bli riktigt hel? Kanske kan tiden läka såren, men hjärtat bär fortfarande med sig ett ärr. Som ibland påminns och gör ont igen. Jag tror det.