hundlif

Sitter och försöker banka in sjukdomar, symptomer och behandlingar för hund, katt, häst och iller. Lite nervös inför morgondagen prov. Okej mycket. Det är tur att det är intressant alltså, haha.

Är lite utmattad efter en smått som sömnlös natt, envis infektion i kroppen och en ledighetslös helg. Men jag kämpar på, jag ska nå mina mål. Är så sjukt taggad inför framtiden, det kommer bli superbra detta. Just nu håller jag på att leta lägenhet och jobbar mer än vanligt. Det är allt bra tur att jag får jobba med underbara djur och fina kollegor, det går även om man blir väldigt trött. Hur som helst kände jag att jag behövde pigga upp mig lite så jag passade på att göra en himla nyttig lunch idag, Havregrynspannkakor. :) Såå gott! 

 

Jag har nyligen påbörjat min väg mot att bli Allmänlydnadsinstruktör. Himla roligt om jag får säga det själv. Vi hade uppstart för två veckor sedan då vi tillbringade 5 dagar på klubben tillsammans med duktiga Anette Wengelin. Helt galet vad jag lärde mig mycket under den veckan, och vad intressant det är att lyssna på människor där det märks så otroligt tydligt att de kan hund. Fick höra en hel massa berättelser som hjälpte oss att koppla ihop faktan och verkligheten, och många skratt blev det. 

Första dagen började vi med att leka med alla hundarna, alla skulle givetvis också leka tillsammans med en hund man inte kände. Och lek är ju så otroligt viktigt, dels speglas tydligt relationen hund och förare emellan och dels är det en perfekt motivation i träningen. Vi har även under dessa dagar hunnit gå igenom Allmänlydnadspasset, få feedback på det och analyserat, analyserat och analyserat igen. Om kort och gott allt.

Har blivit om möjligt ännu mer inspirerad till att bli bättre, utvecklas och försöka lära mig så mycker jag bara kan. Har suttit som en svamp under hennes lektioner. Lyssnat på både henne och övriga blivande instruktörers tankar. Jag har fått flera olika uppgifter och uppdrag med mig hem tills nästa gång vi ses, så nu återstår det bara att ge gärnet för att jag en dag ska kunna stå där framför en grupp hundmänniskor och få kalla mig just instruktör.

Det är spännande det här med hund. 

 

 

Vaknade upp och kände mig ovanligt utvilad imorse, kommer knappast ihåg när det hände sist. Så börjar knoppen vakna till och jag får tänka till både två och tre gånger innan det till sist går upp för mig att jag faktiskt, otroligt nog, är ledig idag. Alltså helt ledig, jag behöver inte röra en fena på hela långa dagen om jag inte känner för det. Den känslan. Oslagbar.

 

Hur som helst. Efter en snabb dusch var jag på benen igen och vi bestämde oss för att ta ut Magda och knäppa lite bilder. Ett jättefint höstväder möttes vi av. Närmare 20 grader, moln som solen kämpade med att ta sig igenom och en himla massa gula löv. Och den där lukten ni vet, den då man bara vet att nu är det höst.

Det blev nog en 1-2h som vi var ute ändå. Vi gick till en äng, favoritskogen och stannade till vid något bäck-liknande. Jättekul var det i alla fall enligt Magda som drack ett antal liter vatten, badade och doppade öronen i skum. 

 

 

Nu är det dags för en nystart, även för Hundlif. Hoppas ni vill följa med på min resa med några av mina största intressen i fokus; Hund & foto.

Varmt välkomna tillbaka, nu kör vi!

 

 

 

Ibland hittar man verkligen sådant som sätter ord på ens tankar. Som denna bild och denna citerade text. Så ofta jag grubblar om det här med hund. Valp blev det inte eftersom mina föräldrar skiljde sig. Så nu då? Jag ska plugga ett år till, samt förhoppningsvis jobba eftermiddagar. Och därefter flytta till Uppsala för att vidareutbilda mig. Hur ska jag ha tid, råd och allt som enligt mig är en självklarhet när man ska skaffa hund. Jag vill aldrig hamna i den sitsen då mitt lilla hjärta mår dåligt och man inte har ekonomi att ge den vård den behöver. Det känns inte rätt. Och vi har våra nöjen, våra relationer. Men hunden, den har och är helt beroende av oss och vad vi väljer att göra. Det är ett ansvar som jag tror många tar lite för lätt på faktiskt. Hundarna ger oss så fruktansvärt mycket, men innan jag skaffar hund vill jag veta att jag kan erbjuda den ett riktigt bra liv.

 

Det har snart gått ett helt år. Ett helt fruktansvärt långt år utan min flicka. Går fortfarande inte att förstå att det är sant. Och ibland blir man fortfarande sådär jätteglad när man kommer hem och skyndar till dörren, för att minnas allt igen. Inga tassar som skyndar fram, ingen som skäller och ingen som glatt kommer med viftande svans, eller viftande kropp heller för den delen. 

 

Jag ÄR lycklig, tack vare helt underbara personer som jag inte kan tacka nog. Som fått mig att se framåt trots att det faktiskt, känts som att allt var sönder och aldrig skulle bli bra igen. Så mycket som hänt det här året när jag tänker tillbaka. Och det går bra, jag gråter inte varje dag. Kan prata om henne, tänka på henne utan att hjärtat går i bitar. Men ibland, som idag. När man har "Your Guardian Angel" i hörlurarna och kommer in på en mapp bilder med henne. Då brister det, fortfarande. De där ögonen som jag så väl minns, de varmt kanelfärgade snälla och glansiga ögonen. Ögonen det lyste bus i. Det kommer som ett knytnävslag i magen och alla minnen sköljer över en, ännu en gång.

Det gör ont, och jag är inte hel. Kanske kommer jag aldrig bli riktigt hel? Kanske kan tiden läka såren, men hjärtat bär fortfarande med sig ett ärr. Som ibland påminns och gör ont igen. Jag tror det.

 

Mitt liv har varit i en enda röra just nu och jag har varken vetat ut eller in, men framtiden börjar sakta men säkert klarna upp sig för mig. En valp kommer vi nog skaffa tidigast nästa vår, så det är ett tag dit. Men samtidigt så är det nog bra. Det blir mycket i skolan nu och samtidigt ska jag hinna plugga till körkortet samt rida. Kanske finns det någon mening med allt? Tror i alla fall till 100% på att det fanns en mening med att Freja lämnade mig nu. Exakt varför vet jag inte ännu, det får framtiden utvisa. Men jag tror på något sätt att hon stannade kvar tills jag kunde stå på egna ben. Så känns det i alla fall. För så stark som jag är nu har jag aldrig varit förut. Samtidigt som jag är sönder, har gått av på mitten och förlorat en del av mig själv. Men jag kämpar på och försöker komma tillbaka. Utan henne hade jag aldrig varit den jag är idag och jag står föralltid i skuld till henne. Hon är det finaste som någonsin har passerat mitt liv.<3

 

Sov gott mitt älskade hjärta, saknaden är enorm...<3

Beckers Cassiofreja

23/8-2002  -  26/4-2012

Sista bilden på oss tillsammans

_____________________________________________________________________

Freja fick somna in idag... Hon kräktes på morgonen och fick svårt att andas. Vi tog henne till veterinären där de tog röntgenplåtar för att se om hon fått kräks i lungorna. De upptäckte en tumör lika stor som hennes hjärta och de sa att det inte fanns något att göra. Vi kunde låta henne få vara kvar ett tag till, men hon skulle aldrig bli bra. Snarare sämre. Vi bestämde att hon inte skulle behöva lida för våran skull, så hon somnade in vid min sida idag.

Tack för allt du gett mig... Min älskade ängel.<3

.

Kommer inte fortsätta blogga.

Freja har fått med sig två olika mediciner hem, andapsin & Zantac, samt ett specialfoder som heter Gastro intestinal. Hon är jättesmal nu (vilket inte är så konstigt), samt lite slö fortfarande. Igår sövdes hon och de gick då ner med kamera i magen på henne för att se hur det stod till. Och visst var det ett blödande magsår alltid. Orsaken är oklar. Stressad har hon ju inte direkt varit och det är ju i princip alltid någon hemma med henne. Hon har inte gjort något speciellt, så det är jätteskumt! De såg att det var ganska skrovligt i magsäcken, så de tog lite prover och skickade iväg. Lite nervös över dem måste jag erkänna, hoppas att allt ser okej ut. Nu ska hon äta medicinerna, maten och ta det väldigt lugnt här framöver så att det ska få gå till sig.

Nu håller vi tummarna för att det här blir bra - okej?<3

Jag måste dela med mig av hur allt varit och hur det fortfarande känns, tror det kan vara nyttigt att läsa. För att ha hund är allt annat än en dans på rosor, i alla fall när det bestämmer sig för att gå snett. Att se sin hund bli sämre, magra och må dåligt - det önskar jag inte någon människa.

Man försöker ju behandla själv först, får rådgivning via telefon av veterinärer, men går det inte så får man ju åka in. Så är det.

I början var jag inte så jätteorolig, lite var jag såklart. Men då visste jag ju inte, för att hon kräktes kunde ju bero på massor av saker. Men när man ser att det blir sämre och sämre... Bröt ihop en dag när hon hade kräkts hela 4-5ggr, det var nu på slutet då när vi tog in henne. Innan var det oftast 1ggr/dag. Mådde så j*vulskt dåligt av att se henne så. Jag var rädd att allt kunde bero på kortisonen, för utan den mår Freja inte så bra. (hon kliar sig) Jag fick förbereda mig mentalt på att skulle det vara något liknande, eller något annat hemskt, så finns det inget att göra. Hon blir 10år gammal i Augusti, men bara tanken på att leva utan henne skrämmer vettet ur mig. Jag vet så väl att den dagen är nära, för så är det när de är i den här åldern. Man ska vara glad över att få se sin hund fylla 9år.

-

Höll så mycket inom mig, gråter inte gärna inför andra. Man kan tro att jag mår bra, att jag klarar det. Men jag är förstörd. Några gånger sprack det och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Ett liv utan henne finns inte i mina ögon. Jag skulle känna mig så tom, ensam. Freja är mitt hjärta, min klippa och min absolut bästa vän. Hon som jag tillbringat den större delen av mitt liv med. Tanken på att vara hundlös, inte ha någon att sköta om, se allt som det bara stod "Freja" på. En boll, ett ben, en bädd och lite hårstrån. Allt det där som är hennes.

Jag tror att det kan vara nyttigt för andra att läsa detta faktiskt, även om det gör ont för mig att bara skriva det nu. Jag trodde det kunde vara slutet och den känslan går faktiskt inte att till fullo beskriva. Jag var utmattad av att gå upp och ge henne små portioner fisk på natten(det enda hon åt), var sjukt stressad och hjärnan gick ständigt på högvarv. Jag ville själv inte äta, fick knappt i mig något. Det tog stopp.

-

Jag tänkte att man är så idiotiskt dum. Man går och trånar efter saker, drömmer och önskar. Men när man utsätts för sånna här situationer, då finns det bara en sak som är viktig. En enda. Då är alla saker och grejer totalt oviktiga. Varför gör vi såhär? Varför är vi så hungriga hela tiden? Vi vill ha mer, så är vi människor. Vi funkar så helt enkelt. Men varför? Jag tror att vi många gånger behöver lära oss den hårda vägen, för när man väl är påväg/tror sig förlora en bekant, familjemedlem eller liknande... DÅ inser man vad man håller på med.

Jag vill bara att ni tänker tanken, tänk att den ni älskar mest kanske inte skulle finnas vid din sida. Det är då man inser hur mycket den personen/djuret betyder för en egentligen. Och man ska vara så lycklig över att ha den i sitt liv. Ta tillvara på tiden med era nära och kära. De som verkligen betyder och är viktiga i ditt liv.

Nu menar jag inte att man inte ska få drömma och ha mål. Men man ska alltid komma ihåg det man har och inte stirra sig blind på saker.